tisdag 31 mars 2009

Att se och interagera med sin publik

Jag har tidigare varit inne på vad en duktig talare gör och idag fick jag lyssna på Sture Johansson från Hamrin & Partnersmarknadsföreningens Afternoon tea.

Sture är en duktig talare. Vad är det då han gör som är så bra?

Han är inte bara fantastisk på att söka ögonkontakt och få oss att skratta åt mer eller mindre pinsamma historier tagna direkt ur hans eget eller närståendes liv, han är även fenomenal på att ställa frågor. I Stures fall handlar om tre sorters frågor: retoriska - de som ingen förväntas svara på, öppna frågor - de som blir besvarade och feedbackfrågor - de som hjälper talaren att stämma av läget.

Retoriska frågor är bra för att de väcker en passiv aktivitet hos oss lyssnare. Vår hjärna går från lyssnar-mode till tänkar-mode och vi engagerar oss mer i det som sägs. Detta leder i sin tur till att vi lättare uppmärksammar, bearbetar och tar till oss budskapet. Retoriska frågor är väldigt tacksamma att använda inom kommunikation i allmänhet och reklam i synnerhet.

Öppna frågor är bra för att skapa engagemang hos publiken. Vi känner oss dessutom mer betydelsefulla och kompetenta. Ett smart sätt att dels ställa sig in hos publiken och dels bryta monologens monotoni. Avbrottet i sig ger energi i kommunikationen.

Feedbackfrågor av typen "Är det det du menar eller är jag ute och cyklar? Bra, då får jag stå kvar här ett tag till" fungerar ypperligt eftersom en kontinuerlig avstämmning av nivå och innehåll leder till att publiken blir mer nöjd med föredraget (och så ler vi av bara farten genom metaforens och bisatsens försorg).

Dessutom ger han oss lyssnare komplimanger hela tiden som inte känns klyschiga och krystade utan genuint menade.

Vad Johansson talade om, rent sakligt? Under rubriken "Spelet om varumärket börjar på insidan" nöter han in att ord och handling måste hänga ihop för att varumärket ska bli starkt. För ovanlighetens skull håller det sakliga budskapet och retoriken ihop. Resultat? Klockren kommunikation.

söndag 29 mars 2009

Guillou härskar genom språket

Jan Guillou skriver i dagens Aftonbladet att "Roffarideologin gör att vi kan släcka ljuset - för gott". Hans huvudpoäng är att direktörer är människor som tror sig stå över alla andra människor. Tröttsam inriktning som vi har hört förr, faktiskt. Dagens vinkling är att dessa übermänniskors "roffarideologi" är "den största miljöfaran i världen". Lyckas han ro den tesen i land, rent retoriskt? Vi kommer dit. Anledningen till att jag föll för detta inlägg var att Guillou på ett väldigt manipulativt sätt använder språket, inte argumentationen, till att övertyga läsaren.

Observera att jag nyss använde verbet manipulera som väcker negativa klanger istället för ett mer neutralt uttryck. Påverkade jag dig? Färgade jag din uppfattning kring Guillous sätt att uttrycka sig? Säkert. Åtminstone undermedvetet. Tänk alltid på vilka ord du använder när du förbereder ett tal, anförande eller annan muntlig presentation. I skrift är dessa mycket lättare att identifiera och förhålla sig till.

Vad är det då han gör?

Genom hela inlägget nyttjar han en vokabulär som ligger i den högre energiskalan, dvs ord med mycket kraft i sig, för att uppväcka känslor av avsky och upprördhet hos läsaren. Detta är både semiotik (teckenlära) och retorik. Av de tre konstfulla bevisen handlar denna artikel mest om pathos, av förklarliga skäl. När den logiska argumentationen faller tar man till känslorna för att övertyga.

"Det tycks inte spela någon roll för marknadsfundamentalisterna att direktörsklassen gång på gång skapar katafstrof genom sitt roffande, som nu i den senaste finanskrisen. Att amerikanska roffardirektörer slår sönder världens ekonomi och visar sig odugliga som exempelvis bilfabrikanter leder inte till slutsatsen att de är odugliga utan att skattebetalarna måste plundras för att städa upp efter deras härjningar. Medan direktörsflocken skrikande av skratt drar iväg med miljarderna i bonusbelöning". Och så här fortsätter det genom hela texten. Lite tröttsamt det med, faktiskt.

Ett annat sätt att härska genom språket är att tala i påståenden och inte i funderingar. Att bestämt hävda att något är på ett visst sätt istället för att tro något leder till helt olika mottagarresponser. Ett exempel: "Järnvägsverksamheten skall försämras, biljettpriserna höjas och standarden sänkas för att nya direktörer ska få rulla sig i nya miljoner". Eller inte. Bara för att Guillou påstår att det är så leder inte till att vi läsare godtar hans slutledning. Han missar nämligen att underbygga det med äkta argument. Nästa exempel följer direkt på det förra: "Apoteksverksamheten skall gå samma väg, drivas i privat vinstintresse så att medicinerna blir dyrare, ..." Inte heller detta är objektiv fakta utan författarens egna privata tyckande som formuleras som en vedertagen sanning. Evidentia in absurdum, som jag skulle kalla det. Allt för att starkare övertyga läsaren.

Ett tredje sätt att härska genom språket är att nyttja det vi på retorikiska kallar för metaforik. Genom att använda ordet roffa dels som förstärkning åt ett antal andra ord (roffardirektörer, roffarbonusar, roffarklassen samt roffarideologi) och dels som egna verbformer (roffande och roffarna) försöker Guillou hamra in att direktörer på olika sätt bara är ute efter att stjäla, norpa, knycka eller röva. Kanske håller Nationalencyclopedin med om detta, kanske inte.

Vad som är intressant ur en analytisk synvinkel är att skärskåda huruvida Guillous argument håller för prövning. Just ja, han argumenterar inte i ordets vanliga bemärkelse (logos), han försöker övertyga med emotionell retorik. Fungerar det? Säkert, men inte idag, inte på mig.

fredag 27 mars 2009

Jag måste hålla ett tal. Hjälp!

Min far fyller jämt i morgon och jag sitter således kvällen innan och sliter mitt hår för att försöka få ned ett bra tal till hans ära. I sådana lägen är det underbart att veta att det finns strukturer som kan hjälpa till att dels plocka fram vilket mitt huvudbudskap ska vara och dels vilka argument jag ska använda för att övertyga publiken om att min far är fantastisk på att vara min far. På retorikiska kallar vi det för inventio.

Eftersom jag gillar att vara kreativ och tänka nytt sätter jag mig ned för att uppfinna mitt tal. Det är framför allt tre steg jag bör ha i åtanke: 1) censurera inga tankar eller idéer utan låt dem flöda fritt (de bästa förslagen utkristalliseras vid ett senare tillfälle), 2) gruppera förslagen under den kreativa processen så att de bildar kluster och 3) hitta den röda tråden att följa.

Medan jag tänker överförs axonernas elektriska impulser till rörelseenergi i min högra hand och övergår till ord i form av mindmaps på ett papper. Allt eftersom minutrarna går börjar det mer och mer se ut som nätverk med vissa specifika koncentrationer. Då är det dags att sluta vara kreativ och övergå till strikt struktur.

Som den uppmärksamme redan konstaterat har jag redan valt min linje: min far är fantastisk på att vara far till just mig.

Nästa steg blir att värdera de anekdoter, argument och bilder jag vaskat fram och välja ut de som ligger i linje för mitt valda huvudbudskap.

Jag kan med fördel ta upp hans mantra "Allting går bara man vill" och konsekvensen det mantrat fick när jag var sex år. Jag kan även med fördel poängtera hur jag vågat göra vissa val i livet bara för att jag vet att han skulle ha fört mig i samma riktning om han varit närvarande. Och jag kan definitivt med fördel berätta hur mycket hans inställning till livet och till mig påverkat vem jag är idag.

Nu börjar ett tal växa fram och det är dags att tänka på vem det är som kommer att vara mottagare av mina ord, utöver min far. Vilken språklig nivå vill jag lägga mig på? Hur utlämnande och privat vill jag vara? Hur fräck? Allt beror på mottagargruppen och min relation till densamma. En hederlig målgruppsanalys är alltså aldrig fel.

I mitt fall handlar det om närmaste släkten. Och närmaste släkten är en väldigt heterogen samling. Med andra ord - lagom. Lagom rolig, lagom utlämnande, lagom långrandig.

När jag vet vad jag vill säga och vem jag talar till är det tid att bestämma hur jag vill förmedla mitt budskap. Eftersom jag redan är övertygad om att den retoriska strukturen med talets olika delar fungerar ypperligt försöker jag plotta in det jag redan kommit fram till i denna retorik-mall.

Sist men inte minst gäller det att finna rätt formuleringar för att lyckas med att verbalt överföra de känslor och tankar man som talare vill uppväcka i sin publik. Här kommer de retoriska stilfigurerna in, men de tillhör ett annat blogginlägg - en annan dag.

Första kapitlet är över, talet är skrivet. I morgon väntar den spännande upplösningen. Bäst att vara väl förberedd. En god retoriker är alltid väl inläst och väl påläst. På så sätt kan man hålla ett framförande som känns uppfriskande spontant. Ironiskt, eller hur?

onsdag 25 mars 2009

Baylan vs Schlingmann - första dejten, förlåt: duellen

Ibrahim Baylan, socialdemokraternas relativt nytillträdde partisekreterare hade idag sin första dejt med Per Schlingmann, moderaternas dito i en debatt arrangerad av tidningen Fokus.

Med tanke på mina erfarenheter av de båda herrarna var jag övertygad om att den ene skulle göra retorisk slarvsylta av den andre. Ack vad jag bedrog mig.

Ämnet för dagen var integration, men som en kvinna i publiken så pricksäkert klargjorde det handlade debatten mest om introduktion.

Baylan iklädd blå bomullsskjorta och blåjeans fick inleda debatten och gick direkt på sitt favoritbudskap som han vid ett flertal tillfällen senare under debatten kom tillbaka till - hans egen uppväxt i norra Botkyrka. Helt rätt utifrån hans politiska perspektiv. Han lyckas i ett drag med att bygga sitt ethos, att fånga välviljan (captatio benevolentiae) samt att leverera både exordium och narratio - på mindre än tre minuter. Han pratar numera med en omisskännlig Umeå-dialekt vilket bara understryker den bakgrund som han i några snabba penseldrag målar upp både med sina ord och med sitt val av klädsel. Och budskapet når fram: han är arbetar-/förorts-/invandrarkillen.

I just den här frågan är detta mycket smart rent strategiskt. Han sätter ribban för Schlingmann som inte har en chans emot Baylans expertis inom området. Där moderaternas partisekreterare, för dagen mycket välklädd i kostym och tilhörande lackskor, egentligen mycket väl formulerat argumentar för sitt partis politik står Ibbe bredvid och är den verklighet Schlingmann tycker till om. 1-0 till Baylan rent retoriskt.

Socialdemokraternas partisekreterare lyckas även med konststycket att få publiken att inte bara dra på mungiporna utan fullkomligt brista ut i gapskratt - flera gånger. Det är mer än vad man kan säga om moderaten på scen, även om hans betraktelse att "varje gång man ser Mona Sahlin ser man sedelpressen tugga" åtminstone fick mig att le inombords. 2-0 till Baylan.

Båda partisekreterarna använde sig av den retoriska stilfiguren concessio (medgivande). De höll med varandra i rörande omfattning och avväpnar därmed motståndarens argument. Baylan gick visserligen lite längre än Schlingmann men här blev den retoriska kampen dock oavgjord.

Ibbe verkar vara en naturbegåvning när det gäller retorik eftersom han slänger sig med ett flertal stilfigurer. En som han särskilt gillar är paralipsis, dvs han säger något för att snabbt kommentera att så inte kan vara fallet och har på så sätt lyckats med att påstå något utan att ha påstått det. "Jag känner inte Per Schlingmann som person, men han anses vara en politisk räv. Jag tror ju inte att (detta kan stämma)... men det kan ju tolkas som valtaktiskt att...". 3-0.

Ibrahim Baylan har en förmåga att lyfta positiva känslor med sitt språkbruk. Men han faller alltför ofta i fällan att försöka sänka sina motståndare på ett fult sätt. Idag var han väldigt rädd. Han var rädd för än det ena än det andra. Jag uppfattade dock inte att detta var en genuin rädsla, såsom ordet definieras, och i och med att han nyttjar frasen rent retoriskt tappar han delar av den trovärdighet som han så skickligt byggt upp. Med andra ord en poäng till Schlingmann, som ändå ligger under.

Varför går det då så dåligt för den moderata partisekreteraren? Om Ibbe spelar hårt på känslor, eftersom han vet (?) att han rent politiskt inte har så mycket att komma med, spelar Per Schlingmann hårt på logos. Hade jag sett debatten på TV hade jag kanske inte reagerat så starkt på denna skillnad, men en meter från scenen behöver jag känna att han känner något för frågan han debatterar. Per använder alltför sparsamt bilder i sitt språk, är alltför sparsam med egna berättelser, och nyttjar knappt några stilfigurer. Detta leder till att han inte lyckas med att väcka känslor hos oss i publiken (pathos). Som jag tidigare kommenterat är det inte bara viktigt utan essentiellt att få alla de tre konstfulla bevisen ethos, logos och pathos representerade i ett tal, även om det framställs som ett samtal eller debatt. En balans är att föredra, men i det närmaste total avsaknad är en katastrof. Ännu ett poäng till vänsterkillen.

Det högermannen dock levererar med råge är konkretiseringar av sitt partis politik. Vi får också konsekvensanalyser av olika ståndstaganden. Vid det enda tillfället som Schlingmann faktiskt producerar en egen berättelse är den av hög klass. Eller vad tycker ni om denna: När Mona Sahlin för några dagar sedan debatterade med Reinfeldt "satt jag med laptopen och tänkte skriva ned allt Mona sa som kostar pengar. Och jag hann inte skriva ned allt". Det sista ledet behöver inte uttalas, vi förstår ändå poängen. En poäng till Schlingmann.

Ibbe provar även att använda ironi. På en direkt fråga från Fokus chefredaktör Karin Pettersson svarar Baylan "av en slump så råkar jag ha ett exempel". Denna gång lockade det initiellt till skratt i lokalen, men efterspelet blev inte lika lyckat. Han var helt enkelt för förberedd. En slipad retoriker är alltid väl förberedd, men uppträder spontant. Här skulle den socialdemokratiske partisekreterare istället tagit en tankepaus och sedan reciterat exemplet "från minnet". Det hade gjort ett mycket starkare intryck. Ett minuspoäng till Baylan.

Inom retoriken brukar vi säga att framförandet är den viktigaste delen. Ett bra framförande kan rädda ett dåligt tal, medan ett dåligt framfört tal bara är dåligt. Inom politiken kan man snacka omkull många väljare, men i slutändan är det ändå viktigt att stå upp för något och att stå för något. Rent retoriskt vinner Baylan första duellen med 3-2. Rent politiskt vann dock Schlingmann en jordskredsseger.

tisdag 24 mars 2009

Skratta bör man...

Ett ypperligt retoriskt knep är att tidigt få publiken att skratta med dig. Det blir då så mycket svårare för dem att senare i talet eller framställningen skratta åt dig. Dessutom väcker det sympati för din person och bygger ditt ethos om du får dem att dra på mungiporna.

Igår var jag som bekant på Ohlininstitutet för ett seminarium kring alliansens flykting- och integrationspolitik. En av talarna var socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson (M). Även om ämnet för dagen var av ytterst seriös grad lyckades Kristersson vid ett flertal tillfällen få publiken att skratta med sig. Vad var det då han gjorde?

"Zarembas underbara artikelserie i DN för några veckor sedan är det bästa som skrivits om svensk integrationspolitik - våra alster inräknade". För det första lyfter han någon annans prestation, för att direkt sänka sin egen utan att på något sätt förlora ansiktet. Det är mycket snyggt gjort. Dels skrattar vi hejdlöst åt att hans till synes momentära självkritiska insikt, dels lyckas han i samma veva framstå som väldigt sympatisk och en av oss. Briljant.

För det andra använde han sig av övriga paneldeltagare och gjorde mer eller mindre tydliga insinuationer som snappades upp av publiken. Per Gudmundson, ledarskribent från Svd, får höra gång efter annan hur Kristersson tar exempel från starkaste konkurrenten DN. Vid ett tillfälle tvärvänder sig Kristersson sig direkt mot Gudmundson och hasplar ur sig "och jag har all respekt för Svenska Dagbladet" som i förbifarten innan han fortsätter med sin argumentation. Naturligtvis skrattar vi i publiken.

Mindre bra är kanske att vi även ler när socialborgarrådet helt plötsligt talar uppe i falsett för att sekunden efter sjunka till mer normala nivåer. Men det bjuder han på och vinner således igen.

Summa summarum är att Kristersson framstår som mycket sympatisk och trevlig samt väcker gillande för sin person. Mycket farligt, för detta spiller över i att vi samtidigt blir lika vänligt inställda till hans åsikter. Trots att vi, om vi läst oss till hans argument och synpunkter, inte håller med honom i sak är det lätt att förföras av personen som ger oss en trevligt avslappnad stund. Skrattat avväpnar och blottar dig för attack, hur mjukt det än går tillväga. Verkligen.

måndag 23 mars 2009

Nyamko negligerar nyanseringarnas nytta

Integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) debatterade idag alliansens flykting- och integrationspolitik på seminarium arrangerat av Ohlininstitutet. Det var fullsatt. Med andra ord ett ypperligt tillfälle för ministern att övertyga särskilt intresserade samhällsmedborgare. Tyvärr tog inte Sabuni tillfället i akt.

Integrationsministern är den typiska folkpartisten personifierad: väl påläst, väl insatt och mycket kompetent, men ack så tråkig att lyssna på.

Denna djupa kunskap är Sabuni duktig på att visa upp och hon bygger följdaktligen hela sin argumentation på logos. Hennes kvot av docere (att undervisa) är mer än väl fylld. Det räcker inte.

Hennes argumentation faller platt eftersom hon uppvisar en påtaglig brist på det betydelsefulla pathos. Ibland ökar intensiteten i hennes röst och talhastigheten går från snabb till alltför snabb och skiner hennes engagemang i frågan igenom den kontrollerade fasaden. Det räcker inte heller.

Sabuni skulle vinna mycket på att måla sitt språk med anekdoter, liknelser och bilder av alla de slag. På samma sätt som en konstnärs avbildning av verkligheten upplevs fylligare och färgstarkare ju fler färger som densamme kan nyttja och blanda efter eget huvud skulle ministerns argument vinna på en språklig bredd som skapar associationer utanför den självklara avkodningen. När vi lyssnare triggas att skapa bilder i vårt eget huvud blir vår tolkning av det nyss sagda mycket starkare. Och för att lyckas med konststycket att påverka någon att hålla en viss åsikt krävs det att talaren använder alla tillgängliga knep. Ett fattigt språk leder till fattig förförelse, och vem faller utan att bli ordentligt uppvaktad?

Nej, språket är inte ministerns styrka, däremot använder hon sin kropp på ett mycket framgångsrikt sätt. Hennes händer är intrimmade att skapa de nyanser hennes röst inte förmår utveckla. Sällan ser jag en människa som så väl avvägt nyttjar sina händers flexibla förmåga att skapa förstärkningar i form av bilder som hos Nyamko Sabuni. Undra hur lång tid det ska ta för henne att utveckla samma fingertoppskänsla när det gäller den talade delen av hennes kommunikation?

Retorikstudie - Bengt Westerberg

Ohlininstitutet ordnade idag ett seminarium med titeln "Hårdare krav eller mer stöd?", en debatt kring alliansens flykting- och integrationspolitik. En av deltagarna i panelen var Svenska Röda Korsets ordförande Bengt Westerberg.

Westerberg med sin bakgrund inom Folkpartiet Liberalerna har länge stått för starka socialliberala värderingar. Han brukar även vara en mycket framgångsrik retoriker. Idag blev jag dock besviken. Låt mig förklara varför.

Inom retorikens värld brukar vi säga att känslor är viktiga att både visa och att uppvigla. Det finns ett undantag. Ilska. Den som blir arg förlorar. Punkt. Westerberg hade en rätt hätsk ordväxling med med Per Gudmundson, ledarskribent i Svenska Dagbladet där ilskan svämmade över Bengt Westerbergs normalt sett väldigt kontrollerade breddar. Där orden tar slut tar knytnävarna vid, och även om Westerberg inte blev fysisk anser jag att kommentaren "Och vad tycker Svd om det då?" riktat till ovan nämnde ledarskribent fungerade som ett knytnävslag under bältet. Westerbergs ilska förmedlades klockrent ut till oss i publiken och jag sitter och förvånas över hans känsloutbrott samtidigt som jag slutar lyssna på hans argument. Kontraproduktivt och mycket onödigt.

Inte lika illa var det att Röda Korsets ordförande hänvisade till forskning för att underbygga sina argument. Problemet var bara att han inte specificerade vilken forskning som han ansåg talade i sin favör. Vad som händer när man spelar forskningskortet är att man vill överföra den status och auktoritet forskningsvärlden åtnjuter till de argument man lägger fram för sin sak. För att detta ska ha reell effekt, och inte bara uppfattas som något man slänger in i förbifarten, behöver publiken få höra vilken rapport man syftar till och vem eller vilka som har författat den. Annars är det lätt att känna som min bänkgranne - "vet han vad han snackar om, egentligen?". Onödigt det med.

Det Westerberg dock lyckas med denna dag är att framstå som en mycket sympatisk, djupt human person med ett genuint engagemang för utsatta människor, oavsett om dessa befinner sig inom eller utom Svea Rikes gränser. Att stå på de utsattas sida är alltid lätt, men det gäller att vara trovärdig för att övertyga. Inte bara nödvändigt utan essentiellt för att lyckas rent retoriskt. Det gör Bengt Westerberg med bravur.

torsdag 19 mars 2009

Vad gör en duktig talare?

Miljöminister Andreas Carlgren presenterade igår regeringens klimatproposition på FORES så utomordentligt att jag tänker ta honom som analysobjekt i dagens retorikiska funderingar.

En van talare ser naturligtvis till att bli ordentligt presenterad av någon annan innan man själv tar ordet. Detta gör Martin Ådal, chef för tankesmedjan FORES med bravur. Ådal ser till att miljöministerns ethos är ohotat på topp inför start.

En duktig talare börjar sedan med att skapa intresse och publikens välvilja för sig själv och sitt ämne. Carlgren bjuder direkt in till dans med sina första ord: "Jag vill börja med att säga att det är mycket roligt att vara här och bli utsatt för granskning direkt. En seriös klimatproposition som på allvar vill tackla miljöhotet måste vara internationell...". Miljöministern är väl medveten om tidsaspekten men ser till att inte hoppa över det viktiga exordium för att snabbt övergå till narratio och poängterar direkt poängen: "Europas mest ambitiösa klimat- och energipolitik".

Därefter får vi i rasande takt följa med in i probatio där en powerpoint klart och tydligt för oss framåt genom klimatpropositionens alla mål, beslut och åtgärder, dvs fullt med logos. En PP kan vara förlamande för föredragshållaren om densamme inte vågar avvika från att läsa innantill. Detta är ingen åkomma som Carlgren lider av. Han ger oss innehållet men passar då och då på att vidareutveckla med konkreta exempel som skapar bilder hos oss lyssnare och på så sätt förstärker budskapet. Andreas Carlgren är även väl medveten om styrkan i talet tre och nyttjar detta inte bara i formuleringen av flera PP-slides utan använder det även i sitt tal.

Miljöministern talar tydligt, begripligt och med ett fantastiskt driv framåt. Det är omöjligt att inte ryckas med av hans förmedlade inlevelse och engagemang för frågan. Carlgren varierar och anpassar talhastigheten till texten utan att tappa varken tonläge eller tonstyrka. Dessutom har han full kontroll på sin kropp och sina händer som han använder föredömligt för att skapa liv och djup i sin argumentation. Carlgrens pathos ligger på en väl avvägd nivå.

Då och då slänger han in kritiska frågor till de som sedan ska kritisera propositionen, och underbygger direkt sitt svar med fakta. Detta är mycket smart. Vi lyssnare blir därmed delvis vaccinerade mot att falla i fällan att gå på motståndarnas framtida argument. På retorikiska kallas detta för refutatio och Carlgren behärskar genren väl.

Frågor är överhuvudtaget bra verktyg att använda sig av för att publiken ska fortsätta lyssna aktivt. Även om inget svar förväntas. Våra hjärnceller snappar upp frågan och börjar förbereda ett svar och helt plötsligt är vi en del av föreläsningen istället för åskådare som tittar på.

När miljöministern sedan övergår till att svara på kritik översvämmas vi utav retoriska stilfigurer och andra smarta knep. Ett är när han vänder sig mot Mikael Karlsson (SNF) och ger en komplimang som han sedan vänder. Vi i publiken drar på mungiporna och Carlgren vinner en till synes harmlös - men viktig poäng. Ett annat är när han citerar den gamla tyska miljöministern och lyckas med konststycket att få stöd för 2009 års klimatproposition med ett betydligt äldre uttalande. Att låna auktoritet och status av någon annan ger dina argument högre trovärdighet. Ett tredje är när han använder den retoriska stilfiguren prosopopoeia och låter någon annan, någon icke definierad, titta utifrån och in och kommentera propen som "den mest ambitiösa klimatplanen...". Det låter alltid bättre när någon annan hyllar dig, eller hur?

Carlgren är inte bara en slipad retoriker, han är även bevandrad inom semiotik. Vid varje enskilt tillfälle väljer han rätt nivå på sina beskrivande ord som fullkomligt lyfter och återigen förstärker budskapet. Han målar sina argument i nyanserade färger, ja han rent utav gnistrar, vilket ger ytterligare djup i kommunikationen.

I sitt peroratio tackar miljöministern på ett vederbörligt ödmjukt sätt (humiliatio), publikfriar, avväpnar övriga debattörer med komplimanger som han i sista stund vänder till kritik och lyckas slutligen trumma in sin budskap med övertygande kraft. Tack själv, Carlgren.

onsdag 18 mars 2009

Sahlin versus Reinfeldt - hur gick det rent retoriskt?

Debatten mellan oppositionsledare Mona Sahlin (S) och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i KG Bergströms "Rakt på" visade tydligt och klart vilken strategi de båda hade vinnlagt sig om att följa. Sahlin försöker fastställa att regeringen är passiva åskådare till krisen och för en politik som ökar klasskillnaderna i samhället. Reinfeldt vill hamra in att Socialdemokraterna inte tar ansvar för statsfinanserna med alla sina ofinansierade utspel samt att regeringen arbetar aktivt på flera fronter. Den ena lyckas betydligt bättre än den andra.

Hur bygger de då upp sina argument? Vi tar Mona först:

"Jag tycker att det är ett sånt hyckleri uppriktigt sagt att höra Fredrik Reinfeldt nu. Samtidigt som regeringen lånar pengar för att sänka skatten för dem som tjänar mestlåtsas Fredrik Reinfeldt att staten inte kan va med och rädda de välfärdsjobb som han nyss tala sig så varm för. Staten drar ned på skatterna för höginkomsttagarna. Staten har saboterat a-kassan och trycker därmed ut kostnaden på kommunerna".

Hon börjar ofta sina inlägg med att använda nedsättande ord och personliga påhopp på Reinfeldt. Här är han en
hycklare som låtsas, han har också stått för "käcka moraliska uttalanden" och vid ett annat tillfälle kommenterar hon hur "det borde du också göra". Hela hennes retorik bygger på hur regeringen underblåser klassamhället. Med andra ord inget nytt under solen.

Det Sahlin gör snyggt är när hon använder ord eller fraser som Fredrik just låtit lämna sina läppar för att vända dessa emot honom. ”Är du också stolt över att...” vilket upprepas en andra gång. Här skulle Mona dock ha vunnit på att slagkraftigt hamrat in frasen med ett tredje förslag. Som jag tidigare kommenterat ger två argument känslan av att de jämförs mot varandra medan tre bildar en harmonisk enhet.

Salin talar med en svag, ganska släpig, stämma. Däremot är hon duktig på att betona ord så att de lyfter och når ut till lyssnarna. Vad Mona Sahlin skulle behöva är dels att ändra sin argumentationsteknik om hon vill nå ut utanför de redan frälsta, dels träna på att tala med en starkare och mer intensiv röst. Hennes brist på styrka i talet associeras nämligen direkt till hennes brist på styrka att leda landet. Och hennes trovärdighet sjunker.

Summan av hennes insats blir därmed svag i jämförelse med Reinfeldt. Jag väljer att exemplifiera med följande utdrag ur debatten:


"Det finns inga (paus)
enkla snabba lösningar på detta. Vi har sett ett kraftigt fall i vår svenska exportindustri. Dvs den som vill lösa detta måste lösa situationen i Tyskland, Storbritannien, USA. Vi försöker föra det som är långsiktigt rätt som sysselsättningspolitik också nu genom krisen. Det ska löna sig att arbeta. Det ska finnas stöd till omställning. Jag delar inte uppfattningen att det inte skulle finnas möjligheter till att gå till utbildning; vi har nära 10.000 lediga högskoleplatser, vi har omfattande yrkesvuxplatser som vi bygger ut, vi inrättar en yrkeshögskola. Det vi har sagt nej till (paus) är att lyfta över en hel del av kostnaden inifrån företagen och ta välfärdens pengar för att finansiera det av det enkla skälet att vi också har begränsat med resurser i de offentliga finanserna".

Det Reinfeldt gör är att han fraserar mycket bra, tempot växlar, det tas pauser och tonen är genomgående förtroendeingivnande.

Han visar med sitt inledande svar att det finns ingen quickfix eftersom detta är ett mycket komplicerat problem. Han lyckas även med konststycket att påvisa hur det inte ligger i hans makt att själv kontrollera utgången. Reinfeldt har tidigare i debatten visat holistisk insikt på industrikrisen genom att ge utlandet ett ansikte och detta förstärker han här när han räknar upp Tyskland, Storbritannien och USA. Dessutom visar han att han besitter kunskap och vi uppfattar honom som kompetent. Han är tydlig med att han inte delar Mona Sahlins uppfattning om att regeringen inget gör för de varslade industriarbetarna och han ger tre exempel: 10000 högskoleplatser, omfattande yrkesvuxplatser och att regeringen bygger ut yrkeshögskolan. Detta tar kraft ur Sahlins enda argument. Han fortsätter sedan med att tydliggöra vad det är som regeringen har sagt nej till samt förklarar varför regeringen har detta ställningstagande och lyckas återigen visa på hur regeringen tar ansvar för och hänsyn till statsfinanserna.

Ett annat grepp som Reinfeldt behärskar väl är användandet av bilder, i detta fall en allegori: "Baylan säger i lördagens ekot-intervju "vi är beredda på allting". Det är som att lämna över nycklarna till sedelpressarna till de amerikanska bildirektörerna".

Klasskillnaderna i denna debatt var inte politiska, de var retoriska.

måndag 16 mars 2009

Att tala i bilder

En metonymi är en del som får representera det hela. Metonymier arbetar syntagmatiskt för att ge en realistisk effekt, dvs den uttalade berättelsen får verka som en beskrivning för hela situationen. Metonymier går alltså mot verkligheten. De är effektiva därför att de verkar indikerande och sanna på samma sätt som index (ingen rök utan eld). Tänk noga igenom vilken metonymi du använder, eftersom det du beskriver blir utgångspunkten för den vidare tolkningen av situationen. Samtlig nyhetsbevakning är ett förmedlande av metonymier, men även uttryck som "slipsarna" kan vara en metonymi som hänvisar till styrelsens ledamöter.

En metafor arbetar tvärtom. Här handlar det om att uttrycka det obekanta i bekanta termer. Metaforen utnyttjar på samma gång skillnader och olikheter och går i motsats till metonymier bort från verkligheten. Metaforerna arbetar paradigmatiskt för att skapa fantasieggande effekter. Man kan exempelvis byta ut ett enda ord i en mening för att mottagarna ska få upp en bild för sitt inre som förstärker och breddar deras upplevelse av budskapet. Ett vanligt exempel är hur vi använder pengar som en metafor för tid - vi investerar tid i ett projekt, trots att tid varken är något vi kan samla på hög eller som någon har mer av än någon annan. Men betydelsen av tidens värde lyfts.

Om man låter en hel berättelse beskrivas på ett sätt, men egentligen handla om något helt annat, dvs en utvecklad metafor, har man skapat en allegori. Detta grepp nyttjas ofta i Bibeln och en av de mest kända bibliska allegorierna är namnet till trots Liknelsetalet i Matteus kapitel 13.

En liknelse på retorikiska definieras nämligen som en jämförelse mellan något konkret och en bild, exempelvis "Min älskling, du är som en ros" (Taube).

Alla dessa olika nyttjande av bilder i språket är mycket effektivt för att förmedla ditt budskap. Vad som händer är nämligen att bilder triggar fler receptorer i hjärnan att bearbeta budskapet eftersom bilden adderar lager på din kommunikation. Bra bilder ökar även associationsbredden hos mottagaren så att de läser in mer i ditt budskap än vad du faktiskt själv säger.

Ett sätt att nyttja detta är när du vill få något sagt utan att säga det. Eller vad tycker du om följande fras som jag hörde droppas i ett politiskt sammanhang: "Jag vet vad som händer när man blandar rött och grönt. Det blir brunt". Naturligtvis är bilden tagen ur konstnärens värld där man blandar färger på paletten. Men budskapet som kommer fram är så mycket bredare än så. I det politiska samtalet blir färgerna representanter för de politiska partierna på vänsterkanten. Och slutsatsen är att deras samarbete är lika mycket värt som... (avskräde).

Även om det inte är en målande bild du penslar fram med ditt språk är det viktigt att tänka på att olika ord sänder ut olika värderingar. Eller vad tycker du om kombinationen högerkartellen till skillnad från högeralliansen eller högerkoalitionen?

Några som är riktigt bra på att förmedla budskap i bilder är låtskrivare. Läs och njut av följande text skriven av Beate S. Lech och tagen från Beady Bells album "Belvedere". Vad är det hon sjunger om? Egentligen?

Apron strings

Can't say that I know you
I'm not acquainted with you yet
Can't say that I miss you
'Cause we've never really met

But for mysterious reasons
I long for you
I yearn for you
I burn for you

Don't know you by appearence
'Cause you've never crossed my sight
Your features undiscovered
They never have been brought to light

But for mysterious reasons
I picture you
Envision you
I dream of you

I'm tied to your apron strings
With bonds unconditionally formed
An implicit tie that clings
To a pipe dream yet unborn
To a pipe dream yet unborn

Can't say that I need you
'Cause you've not been put to use
Can't say that I love you
These feelings are far too diffuse

But for mysterious reasons
I'm attached to you
Interlocked with you
I belong to you

Wallenberg missade poängen och förlorade matchen

Förra veckans ramaskri över SEB-chefernas löner kan inte ha undgått någon. Sverige reagerade med avsky, ilska och fullkomlig oförståelse. Rent sakligt finns det mycket att säga om hur tankarna kring lönesättningen gick SEB:s styrelse i tider av varsel, lönesänknngar och allmän oro. Rent retoriskt sänkte Wallenberg sitt lag och borde bli utvisad eller utbytt.

Wallenberg gjorde säkerligen ett genuint försök att övertyga Sverige om att beslutet att förändra lönesättningen hos toppcheferna var väl underbyggt och rimligt i inslaget i Gomorron Sverige. Det fallerade fullständigt. Han missade nämligen fullkomligt att beröra oss med sina argument.

I retoriken brukar man prata om ethos, logos och pathos. Marcus Wallenbergs logos var vida utbyggt (jag återkommer till det), tonen i hans röst var säker och stabil och han hade full kontroll över sina kroppsrörelser. Kanske ligger en del i problemet här. Han visar inga känslor. Vem låter sig påverkas när inga positiva känslor väcks? Wallenberg uppvisar stora brister i sitt pathos. Vi tror honom således inte när han säger "Det är klart att människor påverkas av den finansiella krisen. Vi inser också att bankens kurs inte har utvecklats, inte sämre än resten av index men självklart så har den påverkats negativt för aktieägarna. Det finns många varsel ute i marknaden osv och det har vi väldigt stor förståelse för". Nej, vi tror dig inte. Du handlar nämligen inte i enligt med det du säger och varken din ton, ditt kroppspråk eller din punktuation är i linje med budskapet.

Wallenberg försökte bygga sitt ethos genom att hänvisa till kraftfulla instanser som regeringen och "andra emmissionsinstitutioner". Dessutom breddar han ansvaret för beslutet från styrelsen, där han själv är ordförande, till hela bolagsstämman. Men det räcker inte. Som lyssnare fattar jag inte tycke för mannen, och han får inte heller mitt förtroende eftersom jag inte kan förmås att hålla med honom i sak.

Sakfrågan är naturligtvis Wallenbergs stora problem. Här försöker han få med oss på sin linje genom att konkretisera behovet av kompetens hos SEB:s styrelse. Detta gör han med med logos - han räknar upp hur många anställda SEB har (20.000) och han ger balansräkningen en siffra (2000 miljarder). Siffrorna används som metonymer för att vi ska förstå hur oerhört stort ansvar SEB:s ledning har i sitt dagliga arbete och i sin tur få oss att svälja dessa oerhörda mängder kronor som banken betalar ut i lön. Siffrorna är alltså skarpa markörer som han även nyttjar tvärtom för att minska deras betydelse. Detta ser vi bl a i exemplet när han kommenterar "Annikas" lön (han kan aktivt valt att inte säga hennes efternamn för att på så sätt gör henne mer mänsklig. Det gör det lättare för oss lyssnare att fatta tycke för henne som person. Men jag tror att detta var oavsiktligt under intervjun). Han säger nämligen att "Annika Falkengren, som då hade förut en möjlighet att hon hade en fast baslön på sju (här går journalisten Micke Leijnegard in och konkretiserar: "miljoner") ja sju miljoner, och kunde få en rörlig lön upp till 12 och då har vi tagit bort den rörliga komponenten och satt den fasta lönen till nio".

Det Wallenberg faktiskt lyckas med är att säga det som måste sägas, men som man inte vill ska fastna hos mottagaren, abstrakt och färglöst. Så gör en sann retoriker. Eller vad tycker ni om följande passage som svar på varför regeringen via Mats Odell kommenterat att SEB har "straffat ut sig från åtminstone det ena av två bankstödsprogram": "Nej men vad jag säger är att totalen, du frågade mig om totalen, den minskar alltså på grund av det här. Sen finns det vissa parametrar som regeringen har pratat om tidigare. Det är vissa parametrar som fortsätter att vara en diskussion och det har vi sagt, och det har vi även sagt i prospektet kring vår nyemission att vi vill få till stånd en diskussion med regeringen vad det gäller deras stabiliseringsprogram".

Hade Marcus Wallenberg kunnat rädda situationen om hans retorik varit bättre? I det här fallet tror jag inte det. Sakfrågan är alltför kraftfull för att människor skulle ha påverkats att helt byta åsikt på grund av ett fantastiskt framträdande. Däremot ser jag det som mycket möjligt att den förtroendekris som nu är verklighet för SEB hade kunnat dämpas i sin omfattning.

Dagens lärdom är alltså att tänka på att kommunicera ur tre perspektiv: ethos, logos och pathos, för att mottagaren enklast ska kunna övertygas om budskapets förträfflighet.

onsdag 11 mars 2009

De konstfulla bevisen

Om du har varit i kontakt med retorik tidigare har du med all sannolikhet stött på begreppen ethos, logos och pathos.

Retoriken uppstod i Grekland ca 500 f Kr. Som vanligt när något nytt uppstår är det för att något gammalt försvinner. I det här fallet handlade det om att Grekland gick från att vara en envåldsstat till ett demokratiskt samhälle där medborgarna – alltså de fria männen – höll den politiska makten. I den direktdemokrati som uppstod var varje fri man skyldig att själv föra sin talan, vare sig det gällde rådet eller rätten. När en man stod inför rätten var det fruktbart att försöka bevisa sin oskuld både genom fakta och genom sin retorik. Ethos, logos, pathos kallas därför för de tre konstfulla bevisen.

Ethos handlar om din karaktär. Du måste försöka framställa dig som trovärdig för att mottagarna av ditt budskap ska lita på dig och gå på din linje. Här gäller det att skapa en social kontakt mellan dig och de/dem som lyssnar samtidigt som du övertygar genom att framstå som sakkunnig inom ditt område. En yrkesgrupp som har särskilt starkt behov av att bygga sitt ethos anser jag vara psykologerna. Vem vill annars öppna upp och anförtro någon det man själv tycker är jobbigt och kanske även lite skämmigt?

Logos innefattar alla argument och alla jämförelser som du lägger fram i din kommunikation för att påverka mottagarnas inställning i frågan. Det intressanta med logos är att du använder språket som övertalningsmedel samtidigt som det inte ställs några krav på att du ska tala sanning. Håll dig gärna till sanningen men fokusera på det som är sannolikt eller möjligt. Sanningen är i det här fallet rent retoriskt ställd på undantag. Personligen anser jag att vetenskapsmän i allmänhet, och Charles Darwin i synnerhet är bra exempel på en yrkeskategori som lever högt på att nyttja logosargumentation. Eller vad säger du? Tillhör du majoriteten som tror att människorna har utvecklats vidare från samma evolutionsled som aporna?

Pathos handlar om de känslor som talet väcker hos lyssnarna. Känslor som påverkar om budskapet går fram. Känslor hos dig som talare som förmedlar trovärdigheten hos budskapet. Det gäller alltså att tala med stor egen övertygelse, särskilt om det handlar om att försöka påverka attityder hos mottagarna. Vem kan få mig att skratta, gråta eller känna plötslig olust? För mig är det klockrent att skådespelare måste behärska samtliga känslosträngar med benhård disciplin för att gå genom rutan och påverka mig så att deras karaktär blir trovärdig. Annars faller filmen platt.

I det verkliga livet handlar det naturligtvis om att anpassa de tre olika delarnas delar av en helhet för att optimera fördelningen beroende på situationen. Detta gör personen som utan tvekan var världens mest framgångsrike talare 2008, Barack Obama, alldeles ypperligt. Eller om sanningen ska fram, Barack Obama OCH hans talskrivare...

tisdag 10 mars 2009

Talets olika delar

Inom den retoriska talekonsten, vars struktur även fungerar mycket bra i skrift, är talet uppdelat i fem olika delar: exordium (inledning), narratio (berättelse), probatio (bevisning), refutatio (motbevisning) och peroratio (talets manade avslutning).

För att detta inlägg inte ska bli alltför teoretiskt har jag valt att exemplifiera med dagens signerade ledare i DN skrivet av Göran Rosenberg: "Ett minne blott". En tidningsartikel har delvis en annan struktur, men denna är ändå ur olika synvinklar mycket intressant.

I sitt exordium skriver Rosenberg "Det finns inget försvar för Israels krig i Gaza. Det finns heller inget försvar för jämförelsen mellan Israels övervåld mot palestinierna och Nazi-Tysklands utrotningskrig mot judarna. De som ändå gör den jämförelsen vet antingen inte vad de talar om, eller också vet de mycket väl vad de talar om och har dolda avsikter." För att du som läsare ska lockas fortsätta läsa slår Rosenberg hårt på en gång. Uppmärksamheten är väckt. Han skräder inte orden och passar dessutom på att direkt underminera alla meningsmotståndare genom att definiera dem som ovetande eller slugt manipulativa. Hade han velat följa den klassiska retoriken skulle han i stället valt att fånga läsarens välvilja både för saken och för sin person. Detta hade kunnat göras genom att berätta en egen anekdot kring sin judiska uppväxt eller låta en numera bortgången släktings ord beskriva Nazi-Tysklands oerhörda grymhet.

Narratio saknas tyvärr, men kunde i detta fall ha utgjort en kort sammanfattning av den historiska situationen mellan Israel och Palestina.

Däremot är probatio väl underbyggt. Rosenberg lägger fram sina argument på ett stilistiskt stiligt och varierande sätt. Ta bara hur han uppfattar "avsikten bakom förre ärkebiskopen KG Hammars beslut att dra sig ur ett arrangemang till minnet av Förintelsen med hänvisning till kriget i Gaza." Efter att själv ha definierat den minst dolda avsikten som att "framställa kriget i Gaza som ett krig där judar i allmänhet och Förintelsens överlevande i synnerhet bör belastas med ett särskilt ansvar" citerar han KG Hammar med orden "I vissa lägen går det inte att skilja minnet av Förintelsen från staten Israel." Dessutom lägger han till att detta är något som Hammar "hävdade ... i radion." Genom att argumentera på detta sätt bestämmer Rosenberg i vilket sammanhang och på vilket sätt Hammars uttalande ska uttolkas. Göran Rosenberg tar därmed formuleringsmakten och som läsare är det lätt att falla i fällan och gå på Rosenbergs linje.

För att skapa tvivel kring trovärdigheten hos både KG Hammar och s-kvinnornas vice ordförande, Ingalill Bjartén, skriver Rosenberg "kanske har både hon och KG Hammar influerats av det bildspel som sedan en tid cirkulerar på nätet, där noga utvalda bilder från nazisternas koncentrations- och dödsläger har lagts sida vid sida med noga utvalda bilder från ockupationens och krigets Gaza och Västbanken, och vars rubrik är att Förintelsens barnbarn nu gör 'exakt' samma sak mot palestinierna som nazisterna en gång gjorde mot dem." Hans val av ord "noga utvalda bilder" ger signaler om att det hela är mycket manuipulativt. Och javisst, sedan kommer hans poäng: "Det hela är mycket skickligt gjort - och mycket falskt, och mycket förrädiskt. Falskheten är obestridlig." Det som låter positivt vänds i ett enda drag och blir nattsvart. Superlativet mycket upprepas för att ytterligare förstärka de (negativa) påståendena, som dessutom är formerade som ett tretal.

Lite senare i texten konstaterar han att "Att konstatera detta är inte att förminska kritiken av Israel. Det är att konstatera faktum." Ordet konstatera i sig är ett väldigt neutralt och samtidigt avväpnande ord. Som om sanningen på något sätt skulle vara objektiv. Här använder sig Rosenberg av logos, dvs alla resonemang och jämförelser som påverkar läsarens uppfattning i frågan, för att driva sin tes. Precis som Darwin har argumenterat sig fram till att en majoritet av alla människor numera tror att vi härstammar från aporna, argumenterar Rosenberg att det är skillnad mellan Auschwitz och Gaza och menar på att de "är inte jämförbara händelser." Mycket snyggt tycker jag.

Sedan har vi en del refutatio väl värt att kommentera. För att Göran Rosenberg ska verka trovärdig med alla sina argument för sin sak ser han till att i artikelns sista delar vända på siktet. Det gör han så här: "... Detta är skäl nog att reagera mot att det specifika i Förintelsen förfalskas och missbrukas för politiska syften. Och då tänker jag inte bara på syftet att stärka stödet för palestinierna genom att jämställa israelerna/judarna med nazister, utan lika mycket på syftet att stärka stödet för Israel genom att jämställa hotet mot judarna från araberna/muslimerna/antisemiterna med hotet från Nazi-Tyskland."

I sitt peroratio spelar Rosenberg hårt på våra känslosträngar, det som på retorikiska kallas pathos, - igen. "Fortsätter propagandamissbruket av Förintelsen på ömse sidor av Israel-Palestina-konflikten riskerar vi att vår civilisations kanske viktigaste kollektiva erfarenhet snart är ett minne blott." Starka känsloladdade ord målar hans förtvivlade beskrivning, hans tolkning av verkligheten, och det som rubriken utlovade blev poängen i den crescendoliknande avslutningen.

På ren svenska skulle man kunna sammanfatta strukturen i följande sex punkter:

1. Väck uppmärksamhet och fånga publikens välvilja för både saken och sin person
2. Sammanfatta bakgrunden till ärendet
3. Klargör ärendet
4. Argumentera för din sak
5. (Eventuellt) oskadliggör motståndarens argument
6. Väck känslor i en uppmanande avslutning

Nu börjar vi!

När man har förstått betydelsen av att övertyga i stället för att övertala är det dags att sätta sig ned och fundera fram vad det är man vill ha sagt. På retorikiska kallas detta steg för inventio.

Inventio har två syften: dels att bestämma riktningen på din argumentation, dels att samla argument, berättelser och bilder för din framställning.

För att din argumentation ska vara trovärdig gäller det att hålla en stringent linje. Men censurera inte dig själv i detta läge. Kasta fram alla argument som styrker din tes och alla som riskerar att sänka den. Tids nog blir det läge att värdera. Eller som Quintilianus uttrycker det "Ymnighet kan lätt beskäras, men torftighet kan ingen möda bota". (Quint. Inst. 2.4.6).

Fundera även över vilka bilder som skulle kunna passa. Retoriken förordnar nämligen smyckning av alla framställningar både för konkretionens och för påverkans skull. Vi kommer tillbaka till det vid ett senare tillfälle.

Har du kanske någon berättelse som skulle kunna passa? Eller kan du berätta en anekdot från ditt eget liv? Som lyssnare vill man oftast veta varför du är intresserad av denna sak, eller varför du har den ståndpunkt du har. Egna upplevelser bygger dels ethos (karaktär) och dels visar du ditt personliga engagemang som väcker känslor hos mottagaren. Och känslor verkar i sin tur mycket övertygande - till skillnad från övertalande...

Jämförelser, hänvisningar till auktoriteter eller hänvisningar till obestridliga fakta är även bra komponenter att lyfta fram under inventio. Kom bara ihåg att när en retoriker talar i två så sätter man kamp och motsättningar i fokus, när man talar i tre blir det snarare harmonier och helhet. Vill du kontrastera eller skapa gemenskap?

Och slutligen är det läge att sätta på sig publikens hatt och fundera ut varför det du har att säga är intressant, värdefullt och relevant för dem? Kan du inte svara på den frågan rekommenderar jag dig att inte sticka ut näsan och förorena bruset ytterligare. Det är nog tjockt som det är.

måndag 9 mars 2009

Övertyga vs övertala

Det är större skillnad på att bli övertalad och att bli övertygad än de fyra sista bokstäverna.

Att känna sig övertalad kan ofta väcka känslor av att känna sig förd bakom ljuset, utnyttjad och förnedrad. Det du övertalats till att göra väcker en inre olust och själva övertalandet kan skapa aversioner till själva handlingen.

Inom politikens område är det viktigt att inte fastna i fällan att övertala människor att lägga sin röst på ett visst parti. Visserligen kan diverse psykologiska grepp som påverkansprinciper (ypperligt beskrivna av Robert B. Cialdini i boken "Påverkan") med gott utfall nyttjas, men i slutändan tjänar den politiskt aktive på att istället övertyga mottagaren med väl underbyggda argument.

En övertygad person kommer inte bara att lägga sin röst på det partiet utan även verka som ambassadör för detsamma och värva fler röster. Vad som händer när man blir övertygad är nämligen att partiets värderingar integrerats och att då rösta på någon annan blir inte bara att svika sitt parti - de sviker sig själva. Briljant, eller hur?